borta..
Vart är den personen som ja va för 4-5 år sen? Jag va alltid glad, sket i mamma när hon bråkade med mig, ja tog det som en nypa luft och bara sket it...jag va glad i alla fall och skrattade åt att vi bråka..och skrattade medans ja berättade det för mina vänner, nu när vi bråkar så slår ja i saker, väggar eller bord det mesta ja orkar, jag puttas och till och med slagit med en halsduk..jag skriker och gråter så mycke att jag inte kan andas..varför kan ja inte få va den personen som inte bryr sig..det är kanske för att ja har mognat, men ja kan ju inte mognat till det bättre när ja skriker och får utbrott? Eller är det mitt sätt att säga ifrån? säga att ja är sårad, att visa att ja inte vet vad ja ska göra..
Att visa att ja känner mig världelös i alla fall så det spelar ingen roll vad jag gör..?!
Jag vet inte vad ja ska göra..om ja gör en sak så blir det fel, eller om ja gör det andra förslaget så blir det med fel?
Jag vet i alla fall att ja inte vill ha det såhär..jag vill inte gråta varenda dag över så helt obetydliga bråk. Jag vill inte känna att ja inte vill bo med min mamma, men att ja måste pga att ja inte vill lämna min syster, så ja mår hellre skit än att lämnar henne här ensam..
Är det bara jag som ska ändra på mig? Är det verkligen så att det bara är mitt fel?
I´m sorry..
